12 oktober 2005
Att sätta etiketter på våra digitala alster har verkligen legat i ropet på sistone och etiketterandet (taggandet?) har tagit sig från del.icio.us och Flickr till var mans och kvinnas hemsida; inklusive min egen. Varför är det då så attraktivt att organisera med etiketter? Rashimi Sinha har gjort en liten kognitiv analys av processen och sammanfattningsvis kan man väl säga att vi tycks ha övergivit de gamla kategorierna på grund av att etiketter är enklare.
I normala fall ägnar vi oss åt kategorisering dagar i ända. Djur vi ser på stan placeras kanske i hund-facket, drycken till lunch i läsk-facket och människan i Pressbyrån i humorlös-tant-facket. Allt detta pågår oftast utan någon medveten tankeaktivitet från vår sida.
När vi sorterar digitala objekt i kategorier blir det dock lite svårare då det oftast saknas ett kulturellt konsensus kring hur verkligheten bör delas in. Vidare försöker vi se till att objekten vi sorterat kan återfinnas och det gäller därför att välja den kategori där vi troligast kommer att leta om vi senare behöver återfinna artikeln, bilden, eller vad det nu må vara.
Till sist finns det ofta en känsla av slutgiltighet när vi kategoriserat ett objekt. När jag till exempel ordnat en bild på min dotter under porträtt vill jag vara säker på att denna insortering håller i längden, då det ofta är arbetsamt att i efterhand göra om indelningen.
Alla dessa beslut som krävs för att indela ett objekt i sin rätta (och enda) kategori kan enligt Sinha leda till en ”post activation analysis paralysis”, dvs. vi blir så rädda för att göra fatta ett felaktigt beslut att vi blockeras. Med etiketter, där vi inte måste bestämma oss för en enda kategori, utan är fria att vidhäfta så många nyckelord vi vill, slipper vi löpa denna risk.
Personligen tycker jag dessutom att etiketter bättre efterliknar hur min – och förmodligen alla andras – hjärna fungerar. Visserligen ägnar jag mig åt omedvetet kategoriserande dagarna i ända, men det är sällan jag känner mig begränsad till att sortera ett objekt endast under en kategori. En individ på stan kan ju mycket väl kategoriseras som ”kvinna”, ”blåklädd” och ”polis” samtidigt.
Joakim Hertze är läkare och blivande psykiatriker, med särskilt intresse för tillstånd som drabbar hjärnans kognitiva förmågor. Här publicerar han sina alster och bloggar om saker som intresserar honom. En smula spretigt — som livet självt minsann. Läs mer…