29 oktober 2005
Nu har det till sist hänt. På en bönblandning med 40% robusta tappade jag för en liten stund sedan den perfekta espresson. Den rann som tjock acaciahonung ur greppet och fyllde koppen med en tjock, rödbrun crema som aldrig ville dö. Med en kropp som smält Valrhona Jivara lait fyllde den munnen med en perfekt balans mellan syra och beska och förförde mig med en avslutande sötma som retfullt kittlade tungspetsen.
Det var det. Nu finns det inget kvar att leva för.
1Stefan skriver:
Anna - det här har gått för långt nu. Det måste finnas kliniker som vet hur man behandlar det här espressobehovet. För din dotters skull - skaffa Joakim hjälp nu :)
2Anna skriver:
Tack för att du sätter ord på min fruktan. Har man sagt ja får man säga B och ta hand om sin familj...antar att det blir specialistvård. Ett problem kvarstår dock; utan min egen barista blir jag lämnad i svår kaffeabstinens med svarta måndagar fyllda av huvudvärk. Rädd att jag hänfaller åt självbevarelsedriften....
4Stefan skriver:
Joakims svåra missbruk har ju sina trevliga sidor. Så länge som han kan bjuda på härliga espressoupplevelser får hans närmaste omgivning ha överseende med eventuella snedtändningar.
Joakim Hertze är läkare och blivande psykiatriker, med särskilt intresse för tillstånd som drabbar hjärnans kognitiva förmågor. Här publicerar han sina alster och bloggar om saker som intresserar honom. En smula spretigt — som livet självt minsann. Läs mer…