7 juni 2005

Bli lycklig för helsike

Nyligen damp Amos, en tidning som tycks ges ut av Svenska Kyrkan, obeställt ner i brevlådan. Då vi fortvarande inte har en redig dagstidning (drag av tio vuxenpoäng) kom det sig att jag satt och bläddrade i den vid frukosten nu i lördags. I detta nummer fanns en artikel om lycka och hur man blir lycklig. Inte mycket nytt, men där fanns ändå några tänkvärda punkter. Tanken att lycka var något att sträva mot infördes tydligen i takt med att kristendomen förlorade sitt fäste och ersattes av buddhism, new age och liknande åskådningar. Här kan man nog ha en poäng. Som gudfruktig bonde kring förra sekelskiftet var idealet nog förtröstan och tillit till Gud, knappast att förverkliga sig själv.
Jakten på lycka har istället blivit vår tids heliga graal; något svårtgreppbart som hela tiden lockar oss från fjärran, men fladdrar till och upplöses när vi närmar oss. Om vi inte lyckas fånga den där lyckan, som vi läser om överallt, då är vi ju per definition olyckliga och misslyckade. I mina ögon liknar den moderna jakten på självförverkligande den luttrade heroinistens jakt efter ett rus lika underbart som jungfrusilen.

Främjar vårt samhälle strävandet efter lycka? Definitivt inte. Samhället främjar konkurrens och tävlingsanda. Det är bra för samhället om vi sätter likhetstecken mellan lycka och materiell framgång och ärligt talat är det nog detta som drivit den tekniska och vetenskapliga utvecklingen framåt i alla år.
Kan man köpa sig lycka? Kanske inte direkt, men personligen måste jag erkänna att somliga inköp leder till ett mervärde i mitt liv. Exempelvis gillar jag att fotografera. Ett inköp av ett nytt objektiv skulle förmodligen ge mig lustfyllda bildupplevelser och då indirekt öka mitt upplevande av livskvalitet. Jag älskar kaffe och förmodligen skulle en ny schysst espressomaskin sätta guldkant på de flesta av mina mornar och ger en djupare tillfredställelse. Jag tror emellertid inte att det är möjligt att framgångsrikt basera sin känsla av lycka enbart på monetära resurser. Naturligtvis hade inte ovanstående inköp löst något om jag levt i ekonomisk, hälsomässig och relationsmässig misär.

I Amos artikel ger man några konkreta råd för ett lyckligare liv: För det första behöver man sluta jämföra sig med andra, något som verkligen rimmar illa med karriäristens strävan uppåt. För det andra kan det vara en ide att fråga sig vad man kommer att tycka om ett visst ögonblick genom ihågkomstens förlåtande filter längre fram i livet. Om man misstänker att man kommer att minnas en solig junipicknick med värme kan man ju lika gärna glädjas redan i stunden. Kanske lättare sagt än gjort.

Själv är jag nog oftast nöjd med livet, men på den direkta frågan ”är du lycklig då?” har jag alltid skrapat nervöst med högerfoten i marken. Nog har jag alltid haft något litet bekymmer på lut och inte kan man väl då stå där och säga att man är lycklig. Eller?
Att vara lycklig är kanske en fråga om definition. Om man definierar lycka som total frånvaro av bekymmer, eller som en serie ögonblick av lyckorus, kommer man att bli besviken. Det är få (om någon) förunnat att ha ett sådant liv och sannolikt skulle det dessutom bli förbannat trist i längden. Kanske borde man istället se lycka som en känsla av att det mesta är som det skall; att man är nöjd. Lycka är kanske helt enkelt ett förhållande till livets växlingar; ett perspektiv på tillvaron. Se på Dalai Lama: killen bor på ett berg och klär sig i färgglada lakan, men är ändå lycklig som få.

Arkiverat under: Personlig utveckling