24 maj 2005

Hur tar du ditt gift?

Min relation till kaffe är komplex och påminner på många sätt om en riktigt destruktiv kärleksrelation. Jag har druckit mig magsur och halvt illamående fler gånger än jag kan minnas, men ändå återvänder jag till koppen likt en misshandlad hund till sin plågande husse. Mitt huvud vill ha mer, men magen säger stopp.
Under lång tid var kaffe för mig en av livets stora besvikelser; hur kunde något som doftar så gott vara så fullkomligt odrickbart? Jag minns att jag tillbringade en hel sommars nattskift på Ericsson hemma i Karlskrona med att försöka lära mig dricka giftet från kaffeautomaten, men jag resignerade tillslut och återvände till te och varm choklad.

Under studietiden i Lund började jag — förförd av myten kring koffeinet — att hänga på caféer, där jag drack enorma kaffekreationer som till största delen bestod av skummad mjölk och konstig smaksirap. Så vitt jag minns var det då inte själva kaffet som drog mig till Espresso House, utan snarare den sociala interaktion som sker över en latte. Inom vården, där jag för närvarande arbetar, är det ett uttalat socialt handikapp att inte vara kaffedrickare. En bekants bekant blir till och med smått mobbad av sina arbetskamrater (man får skylla sig själv om man jobbar på neurokirurgen) för att han helst håller sig till te.

För min egen del har mjölkmängderna minskat efterhand och jag föredrar nu en dubbel espresso, även om en schysst cappucino lätt slinker ner. Till min egen (och andras) fasa har det även börjat dyka upp lite snobbattityder så till vida att jag plötsligt har synpunkter på cremans utseende, mjölkens temperatur och beståndsdelarnas proportioner.
Mitt i allt det här frågar jag mig emellertid om jag verkligen gillar kaffe, eller om jag helt enkelt gillar att gilla den bruna drycken. Jag är osäker på om kaffet verkligen smakar gott på samma sätt som till exempel choklad gör. Kan det vara så att jag istället helt enkelt är förförd av den urbana myten om den kontinentala italienaren, som sveper in till sin lokala barista och sippar i sig en espresso på stående fot innan han drar vidare i vimlet? Det är möjligt, men spelar det någon roll? Kaffeupplevelsen i sin helhet berikar mitt liv och det är väl gott nog.

PS. Jag inser att det var ett tag sedan jag uppdaterade denna blogg, vilket jag ber om ursäkt för. På sistone har jag lagt den lilla tid jag har på fotobloggen istället. DS.

Arkiverat under: Kaffe · Personligt