24 mars 2005
Råd till en fotobloggare
Jag har ett bekymmer. Ett av mina spirande intressen är fotografi och jag har sedan en tid tillbaka försökt upprätthålla en lite fotoblogg vid sidan av dessa sidor. Nyligen flyttade jag över den till en egen domän, swedishpixels.com, då jag tyckte den hade alltför lite gemensamt (språket, till exempel) med de övriga sajter som ligger under min vanliga adress.
I ett anfall av introspektion frågar jag mig själv vad som gör ett fotografi intressant. Olika personer svarar naturligtvis olika på denna fråga, men själv tycker jag nog att människor i nästan alla lägen känns mer angelägna än byggnader och föremål. När människor involveras får bilderna plötsligt nerv och en story. När jag kollar igenom mina egna bilder upptäcker jag till min bestörtning att de alltför ofta avbildar solnedgångar, träd, cyklar och andra ting. Människorna är svårfunna. Varför är det så? Svaret är naturligtvis att jag är blyg. Åtminstone så pass blyg att det tar emot att gå fram till främlingar på stan och fotografera dem. Visst kan man ta bilden utan förvarning, men såvida man inte är utrustad med en ordentlig telelins och ett buskage får man då ta konfrontationen efteråt.
Hur gör man egentligen för att komma runt detta? Ett sätt vore kanske att dra på sig sin okänslighetsmössa och behandla världen som sin egen godisbutik, där man fritt får äta utan att fråga om lov. Jag skulle förmodligen dock inte själv uppskatta och någon körde upp en objektiv i nyllet på mig utan att fråga. Är det någon som har några tips?
1Bengt skriver:
Betänk dock att enligt PUL kan du inte publicera bilder av människor utan att fråga de först. Det krånglar till det litet med människor på bilden. Jag tog nyligen en grym bild på ett kafé med människor på. Den kan jag dock inte enligt PUL publicera eftersom jag inte har frågat människorna på bilden.
Jag håller med dig om att det är sällan som det är människor på mina bilder också. Om man aktivt jobbar på att ta intressanta bilder med människor i motiven så blir det vanligare och bättre.
2Jonas Bergenudd skriver:
Michael Reichman på Luminous Landscape har skrivit en trevlig guide till “street photography”
http://www.luminous-landscape.com/tutorials/street.shtml
Joakim skriver:
Bengt: Visst har du rätt i att PUL ställer till det. Frågan är dock om personuppgiftslagen är tillämpbar här. Det står ju nämligen att publicering av personuppgifter (såsom ett fotografi) undantas lagen om den sker uteslutande för journalistiska ändamål eller konstnärligt eller litterärt skapande. Jag skulle i all fall beteckna den typ av fotografier som ses i fotobloggar som konstnärligt skapande. Var går annars gränsen? Antag att jag målar ett porträtt ur fantasin och lånar ansiktet från en människa jag sett på stan. Om jag därefter publicerar detta porträtt på internet har jag enigt ett strikt resonemang brutit mot PUL i och med att jag publicerar en personuppgift i form av en avbildning som går att hänföra till en levande människa. Detta tycker jag inte känns rimligt. Lite luddigt är det allt.
4Bengt skriver:
Joakim du har nog rätt, men visst är det svårt att veta var gränsen går. PUL är luddig och litet märklig lagkonstruktion. Det är som ett hastverk för att komma ifatt tekniken. Den behöver ses över i vissa avseenden.
Jag kanske ska publicera min bild från kaféet då. Vi får se. Tror jag ska skriva ett inlägg om det här senare..
5Chadie skriver:
När jag fotograferar i mitt jobb tycker jag inte det är så svårt att ta för mig. Då tänker jag att jag är ju utsänd för mina läsares skull, jag ska se till att de som inte får vara med på presskonferens eller vad det nu handlar, att de får se samma sak som vi andra. Att jag är de kommande tittarnas eller läsarnas redskap. Det gör att jag vågar tränga mig fram bland pressfotografer och annat eller vad det nu handlar om. Men när jag plåtar privat och ser ett några människor som fascinerar mig och som jag vill fånga på bild är jag mer försiktig och det tar emot att fråga dem.
Joakim Hertze är läkare och blivande psykiatriker, med särskilt intresse för tillstånd som drabbar hjärnans kognitiva förmågor. Här publicerar han sina alster och bloggar om saker som intresserar honom. En smula spretigt — som livet självt minsann.