12 augusti 2004
I mina tidiga tonår pysslade jag en del med konventionell fotografi och provade någon enstaka gång till och med att blaska med framkallningsvätskor och pappas gamla förstoringsapparat. Jag tröttnade rätt fort då jag upplevde processen som alltför omständlig och svårkontrollerad. Allt pluggande har sedan gjort att fotointresset fått samla damm på hyllan tillsammans med min trogna analoga systemkamera.
För några år sedan hade digitalkamerorna äntligen blivit så pass billiga att till och med jag hade råd att köpa en. Den var en riktig hit och jag och Anna fotade åt både höger och vänster. I våras uppgraderade vi till sist till en digital systemkamera (Nikon D70) och lyckan var total. Fram tills nyligen hade de flesta bilder inte kommit längre än hårddisken, eller möjligtvis webben, men nu har vi bestämt oss för att börja kopiera en del även till fotopapper. Vi har anlitat ProPrint, ett litet Umeåbaserat företag, och har blivit mer än nöjda med resultatet.
Det är så här det skall vara; ett skönt giftermål mellan analogt och digitalt. Visst kan man kolla in sina bilder på TVn eller monitorn, men det blir inte samma känsla som att hålla en papperskopia i handen. De digitala originalen gör att man kan tweeka bilderna en smula i Photoshop och faktiskt få dem att bli som man kommer ihåg ögonblicket. Enkelt, effektivt och fantastiskt!
Vän av ordning kan naturligtvis fråga sig om man verkligen får lov att manipulera sina bilder. Jag har inget problem med det, såvida det inte handlar om fotografiskt bevismaterial. Jag justerar mer än gärna mina egna bilder så de motsvarar den inre bild jag har av fotoögonblicket. Man kan ju trots allt hävda att det inte finns en verklighet, endast perceptioner.
Joakim Hertze är läkare och blivande psykiatriker, med särskilt intresse för tillstånd som drabbar hjärnans kognitiva förmågor. Här publicerar han sina alster och bloggar om saker som intresserar honom. En smula spretigt — som livet självt minsann. Läs mer…