15 juni 2004

Känslomässiga dofter

Flickvännen jourade nu i helgen på distriksläkarcentralen här i staden och just denna morgon hade en person i vår ålder valt att ta sitt liv. Det blev flickvännens uppgift att konstatera döden, men på något sätt hade hon i brådrasket lyckats glömma sitt stetoskop på frukostbordet och hon bad mig därför att komma förbi med det. På väg ut från sjukhuset stannade jag för att byta några ord med personalen på akuten, med vilka jag arbetat mig igenom mången lång journatt. I ambulanshallen höll polisen på med en första besiktning av den döda kroppen och jag stod kvar ett tag och observerade. Obehagligt.

När jag väl kom ut sken solen, fåglarna kvittrade och barn sprang runt och tjoade. Kort sagt fortsatte livet i sina vanliga spår, även om morgonens upplevelse gav en fadd bismak åt sommarförmiddagen.

På väg hem stannade jag vid en syrenbuske och luktade en stund. Vipps var alla bekymmer borta. Nu kommer vi till det detta inlägg var menat att avhandla: dofters inverkan på vårt känsloliv. För min del har jag svårt att tänka mig ett kraftfullare sätt att färga mina känslor än just dofter. Vem kan vara ledsen med näsan full av ljuvliga lukter? Vem känner inte julmyset sänka sig till dofterna av glögg, nejlikor och pepparkakor? Å andra sidan finns det få saker jag finner obehagligare än en riktigt tät doft av gammal inpyrd urin eller spya. Denna typ av upplevelser berör mitt inre på en helt annan nivå än auditiva och visuella intryck.

Kanske är det inte så konstigt. Luktsinnet är ett av våra äldsta sinnen och har som bekant en särställning bland “lägre stående” organismer. Förmodligen går doftsignalerna rakt in i våra mest basala hjärnvindlingar – det limbiska systemet – och slår an toner som ligger bortom vår intellektuella kontroll. Jag har alltid fnyst åt begrepp som doftterapi och badoljor som doftar allt från jasmin till cederträ, men kanske får jag nu anledning att tänka om.

Arkiverat under: Hjärnvetenskap