13 april 2004
Galen eller berörd av Gud?
Jenny uppmärksammade mig på ett intressant inslag i Vetenskapsmagasinet på SVT. Tyvärr missade jag själva sändningen, men hoppas att den snart finns tillgänlig på webben.
Ett forskarlag i Kanada hävdar att religiösa upplevelser kan framkallas genom att man anbringar ett speciellt magnetfält över hjärnans tinninglober. Michael Persinger, neurobiolog vid Laurentian University, arbetar enligt hypotesen att dessa magnetfält även finns i vår omgivning och att de in vivo kan framkalla övernaturliga upplevelser hos oss människor. Dessa funderingar har gett upphov till en vetenskaplig cross cooking genom begreppet neuroteologi, som angriper gamla teologiska mysterier ur ett modernt biologiskt perspektiv.
Detta är ett otroligt intressant område. Många av historiens berömda profeter och siare har i efterhand uppvisat tecken på abnormiteter i hjärnan med resulterande elektrisk aktivitet (epileptisk aktivitet) i bland annat tinninglober och i hjärnans synbark. Med dagens mått uppfyller många av dessa forna personer kriterier för psykiatrisk och neurologisk sjukdom och hade idag förmodligen behandlats med kirugi eller läkemedel.
Går det med dagens kunskaper att tro på underverk och gudomliga uppenbarelser, eller är religiösa mirakel reducerade till sjukliga anomalier? Jag tror själv att en fungerande modern tro måste lägga sina mysterier på en annan nivå än gånga tiders fantastismer, men det finns väl inget som hindrar det.
1maria skriver:
Det låter intressant, och kan säkerligen komplettera forskningen i området. Men det finns andra sorters epifanier och starka religiösa upplevelser som inte kan förklaras genom neurologisk eller psykiatrisk sjukdom, och det säger jag både som utbildad religionsvetare och fd frikyrkomedlem. Inom religionsvetenskapen anlade vi en djuppsykologisk förklaringsmodell till sådana, och likartade (spöken, “bortföranden” etc), upplevelser – att man har försatt sig själv i ett transartat tillstånd som leder till att hjärnan plockar fram sensoriska minnen. Det skulle också förklara minskningen av renodlade epifanier i Sverige och andra sekulära länder – för att förklara sin upplevelse som ett skådande av Gud måste man leva i ett land som i någon mån accepterar en sådan tolkning. Idag är folk mer benägna att säga att de har “sett ett spöke”.
2Joakim skriver:
Jag tror du har många poänger där. Jag fruktar att jag var lite väl kategorisk när jag benämnde alla religiösa uppenbarelser som ett resultat av sjukdom. Även helst friska människor kan vid enstaka tillfällen ha en elektriskt hjärnaktivitet utöver det vanliga, vilket teoretiskt skulle kunna aktivera de visuella, känslomässiga och sensoriska minnen vi alla har och sätta samman dem till ett upplevande av något utomjordiskt. Detta är ett alternativ till den djuppsykologiska modell du talar om. Icke desto mindre är det bara en modell. Ingen vet säkert och så kommer det förmodligen att förbli; vissa mysterier är värda att bevaras. Det finns ingen motsättning mellan vetenskap och religiöst troende.
3Markus skriver:
Tjejen fick ett nummer av Umeå församlings tidning ”Spira”, en artikel handlade om en man som Gud talar med. Lite då och då sådär… På det sätt som artikeln var skriven så verkade det som att det inte var något konstigt att nån medelålders gubbe i Västerbotten får meddelanden från han där uppe. Kan inte tänka mig någon annan tidning där en sådan vinkling skulle funka. Hursomhelst, ditt inlägg berörde ganska precis vad jag funderade kring när jag läste artikeln…
Joakim Hertze är läkare och blivande psykiatriker, med särskilt intresse för tillstånd som drabbar hjärnans kognitiva förmågor. Här publicerar han sina alster och bloggar om saker som intresserar honom. En smula spretigt — som livet självt minsann.